.

Satt och red på min fina Possibilithy i ridhuset idag. Allt var så enkelt.
Jag har verkligen längtat ihjäl mej efter att få rida henne igen.
Härligt att äntligen få galoppera och bara ha den där härliga kännslan. Allt känns bara så okompliserat som det ska vara.
Hon är så härligt taggad och har ett driv som jag inte har kännt på många år. Jag kan bara inte sluta le.
Satt och galopperade över en upphöjd bom ett par ggr.
Hon taggade till som om det vore ett 130 hinder vi styrde på, och genade självklart lite på vägen som om det gick på tid.
Allt känns bara så lätt när man sitter på en så ruttinerad häst som är så lätt att följa.

Då kommer mitt stora frågetecken fram, borde jag hålla på med det jag gör?
Jag menar, jag sitter på mina "unghästar" som iof inte är så speciellt unga längre men som ändå inte kommit nån vart när det gäller utbildning. Vad har jag som jag kan ge dom?
Dom borde få erfarenhet, jag har ingen större erfarenhet. Dom borde få trygghet, kan jag verkligen ge dom det?
Det ända jag kan ge är mitt tålamod, för det måste jag verkligen ha så som jag trälar och och håller på. Men är det värt det? Både ur mitt eget och hästens perspektiv.

Det är en sån massa frågor som bubblar inom mej hela tiden och jag vet inte alls vad jag ska hitta på.

Skit, är vad det är just nu!